En livsoptimist med framtidsutsikter

Ibland blir jag less på livet, som alla andra. Men hur less jag än blir, och hur mycket problem jag än har själv, så försöker jag likförbannat finnas där för alla andra. Egentligen är jag less på gnäll av den enkla anledningen att vi blev tilldelade livet för att leva det och inte slösa bort det på gnäll och ”hej-det-är-skit-synd-om-mig-lekar”. Blir så förbannat trött på hela allting!

Sedan har jag börjat tänka på framtiden, som så många andra gör. Känner så fruktansvärt många som säger ”men vadå, jag kommer aldrig bli någonting i framtiden. Inte det jag vill i alla fall, hamnar väl i kassan på ICA eller något”, det går mig också på nerverna. Vilken jävla självinsikt man skall ha då! Finns det verkligen ingen som faktiskt tror på sig själv? Visst har jag tvivlat på mig själv, men jag har aldrig gjort det på riktigt. Vill man någonting så kämpar man för det. Vill man någonting sätter man upp mål och låter stegen göra resan. Det gäller att tro på sig själv. Och om ingen annan gör det, då är det än viktigare att inte misströsta. Den sista människan i världen som man får ge upp på, det är sig själv. Då har man automatiskt förlorat kontakten med omvärlden och man hamnar lätt i en ond cirkel. Den onda cirkeln är den farligaste situationen i livet, det är då man skall akta sig och ta till vapen: självkänsla och självförtroende.

Kanske det handlar om mognad, det här att kunna älska sig själv och känna tillit till sig själv. Åtminstone så vore det guld om det var som så, för då skulle alla säkerligen kunna älska en dag.

Själv har jag mål, och jag är beredd att ge allt för att uppnå dem. Jag är beredd att ta risker och sticka ut. Vi lever bara ett liv, det gäller att ta vara på det och leva stort. Live life large and you will love life large, det är mitt motto!