Kan man studera fantasi & inspiration?

Skolan närmar sig med stormsteg. Det ger mig viss panik. Det är nämligen så att den 30 augusti skall jag lämna in en folder med noveller, dikter och manuskript i kursen litterär gestaltning.

Jag har suttit ned hela sommaren och bara försökt, försökt och försökt. Men ingen fantasi eller inspiration har velat nå mig. Har haft idétorka hela sommaren! Det är fanimig inget skämt, det är heller ingen fråga om att vara lat eller inte. För om det finns någonting jag vill göra, så är det att skriva!

Det är min passion att få sitta eller ligga i sängen med papper och penna och bara skriva. Det är avslappning för mig. Men det har inte flutit på alls i sommar. Har inte kommit på en enda story! En total disaster, om jag skall uttrycka mig korrekt.

Så här sitter jag, med en deadline och helt utan material. Så vet ni vad jag helst skulle vilja göra nu? Gräva en grop i mitt golv och packa ned mig i cement. Dö där, en långsam, plågsam död. Det vore det enda rätta just nu. Att låta mig dö utan att få domen; icke godkänt i en kurs som jag vet att jag är kapabel att fixa ett mycket väl godkänt i. Hur hårt tar inte den då? Sitter som en grisbult mellan ögonen.

Så, jag har försökt finna en lösning på mitt problem, och den visade sig nu ikväll vara min pojkvän. Rollspelaren. The master of fantasy, the one and only H! Så härmed (om allt går som jag hoppas) är jag fantasyförfattare. Förhoppningsvis sitter vi en del av dagen i morgon och klipper ihop en del bra noveller.

Önska mig lycka till nu, för jag har aldrig behövt det som nu. NI kan även jättegärna få ge förslag på novellsubjects.

Matt Pokora – They talk shit about me

Det var kärlek vid första ögonkastet det.

Alltså, fan vad jag är snygg ibland

Randomegopic, yesbox!

Nu de senaste dagarna har det blivit väldigt många egopics, och jag tycker det är skitkul! I admit that. Denna bild är jag personligen väldigt nöjd med, för den visar mig från en väldigt ärlig sida. Lite crazy, rätt söt, glad och väldigt snäll. Vi får inte glömma social.

För jag är en väldigt social tjej, det är jag faktiskt. Det enda som förstör för mig egentligen, det är att jag är enormt blyg. Har jättesvårt att träffa nya människor och ta initiativ till en konversation. Personen i fråga måste egentligen börja prata med mig för att jag ens skall våga öppna käften. Det kan göra mig lite osäker. Eller nej, väldigt osäker förresten. Så av den anledningen kan jag verka väldigt asocial, sådär vid första mötet. Men jag mjuknar så småningom och vågar ta mer och mer initiativ i konversationer o.s.v.

En sak jag även har märkt i mitt och H:s förhållande är att han har fått mitt självförtroende och min självsäkerhet att stiga betydligt. Förut levde jag under pressade situationer och mådde psykiskt dåligt, på riktigt. Väldigt mycket hände där en period, väldigt mycket som jag inte hade nerver och självförtroende att hantera. Jag mådde piss helt enkelt!

Sedan började jag och H umgås, bara som vänner och ingenting annat. Z sa till mig ”du kommer ju bli kär i honom, det ser jag på dig”. Men jag nekade och sa att nej, det kommer jag icke. Väldigt bestämd. Men sedan började han visa sidor av sig själv som jag aldrig förr sett hos någon kille. Han visade att han behövde mig, att jag var en jävligt fin vän. Vi började vår vänrelation väldigt avslappnat, och förmodligen var det just den anledningen och den där behövande H som fick mig på fall. Aldrig i mitt liv hade jag kunnat vara mig själv så pass fullt ut som jag kunde med honom. Som jag fortfarande kan, givetvis. Jag blev dökär och Z hade givetvis rätt.

H uppskattar mig och jag uppskattar honom och vi stärker varandra genom det. Vi behöver varandra och det är så förbannat skönt. Är så jävla tacksam för den där festen i Flen som blev vårt första möte. Och den där lilla lappen med hans MSN-adress på som jag av ren nyfikenhet addade dagen efter.

Ja, H spelar en väldigt, väldigt, väldigt stor roll i mitt liv och för mitt välmående. Han har fått mig att älska livet, helt klart!

Nu har ni fått veta rätt mycket om mig kan jag tycka. Men jag är ju sådan, som bjuder på saker och ting. Jag vet var gränsen för ”för personligt” går.

Vad får dig att uppskatta livet? Tänk igenom det och känn hur bra man mår efteråt.

Lackafast-söndag

Man kanske skulle börja banta? Springa tre gånger om dagen, så jag har någonting att göra menar jag. Eller, man kanske skulle sätta sig ned och nöta elgitarr? Från morgon till kväll, bara spela och spela till öronen blöder. Inte bara mina. Allas. Fiol kanske vore ett mer effektivt alternativ?

Kanske man skulle bygga pool och skaffa delfiner. Bli delfintränare. För med all den tid jag jämt och ständigt har över, skulle det kunna bli världens bästa delfinshow här utanför min villa. I ett senare skede kan vi reducera ett steg och skaffa andra djur, placerade över hela åsen och min tomt för åskådning. 20 kronor för barn, 80 för vuxna. ”Kom och se gorillan Ticktick jonglera med små barn.”

Eller, jag skulle kunna starta något typ av soppkök för de fattiga. Det måste ju vara hur kul som helst! Stå och blanda ihop onyttig soppa med massvis med mättade fetter åt små gubbar med uppblåsta blåsor och tom ficka på grund av all alkoholkonsumering.

Skulle ju även kunna bli fallskärmshoppare och ta med personer jag inte gillar upp i planet för att ”genomföra ett underbart parhopp.” Kan ju lätt lura dem att de är i säkerhet, sedan precis vid hoppet lossa personen i fråga och se honom/henne falla fritt mot en spöklik avgrund. En säker död till mötes.

Kanske jag skulle bli lärare och föra in aga i systemet igen? Tycker jag låter som en ypperlig idé.

Vadå, jag har inte aggressionsproblem?

Jag är en riktig bitterfitta.

En skön blogg; för en gångs skull!

http://madelino.blogg.se/

För en gångs skull har jag hittat en blogg som är skön och innehåller mer humor än normalt. Check her out yourself!

Nu är det frulle (11.50?) och sedan skall jag göra mig i ordning för att trippa över till H. Ha en great dag!

Douglas slutade skolan liiite för tidigt…

… och jag gick och la mig liiite för sent. Fastnade ju med min okomplicerade header, som jag alltid skall göra onödigt komplicerad.

Någon kanske fattar textkällan senare.

Dags att hoppa i bingen, guten nacht.

Vågade du inte publicera, Natascha?

Jag vet inte, men det verkar som om lilla 14-åriga Natascha som så fint kritiserar och jämför inte vågade publicera min kommentar? Såg nämligen två andra kommentarer ploppa upp, istället för min?

Kan det vara så att hon inte har det skinn på näsan som hon påstår? Verkar ju inte bättre.

Och nu kritiserar jag, men någon måste ju sätta henne på plats. Om det ens är möjligt.

Var finns värdigheten?

Gled runt på nätet och klickade bloggar. Hittade en blogg som var så otroligt provocerande, korkad och löjlig att jag bara inte kunde låta bli att kommentera. Reagerade speciellt på ett inlägg; Kissie vs. Blondinbella.

Jag var bara tvungen att kommentera:

Alltså, har du någon typ av psykisk störning? Jag bara undrar. DU om någon får väl tjejer att vilja regga sig på någon Pro Ana sajt när du uttrycker dig om BB:s kroppsbyggnad som om hon vore ”mullig”? Hon är smal, och inte annat.

Din syn på dessa två människor, det sätt du jämför dem på, det får verkligen din låga ålder att skina igenom. Och om du inte är en väldigt ung tjej, ja, då behöver du verkligen jobba ännu mer på dig själv än vad du behöver i dagsläget.

Jag skrev nyss ett blogginlägg om att det är en mognadsgrej, ett stadium vissa människor måste gå igenom, för att kunna hantera BB:s genialiska och rättvisa framgång. Det du skriver om BB, det är ju bara ren avundsjuka. Det vet alla, men du nekar det väl förstås?

För det är också en mognadsgrej, att kunna inse och erkänna sina egna brister. Men du är tydligen så psykiskt rubbad att du måste slänga skit på andra som lyckats bättre än dig, för att känna dig ett uns kvinnlig/mänsklig/viktig. Och jag skall vara ärlig; jag förstår att du ser upp till en bäng fjortis som Kissie, för ni ger sken av att vara precis likadana.

Din header får mig att må illa. Du har ingenting med politik att göra. Samhället? Det enda du kan är ju att tracka ned på de som är en del av det, det är inte samma sak som att ha kunskap, någonting att komma med eller att diskutera. Media? Känner du dig viktig med dessa stödord? För hela din blogg förvandlas till en lögn när man läser den; den uppfyller ju inga krav och inger inga positiva och lockande vibbar.

Att du även har mage att påstå att BB skulle fantisera ihop ett övergrepp som rent pr-trick, där rök den lilla värdighet du hade som kvinna (eh, liten flicka). Du är en extremt dålig förebild för alla tjejer där ute; känner du dig viktig nu?

Du är bara en liten tjej i en alldeles för stor och viktig värld. Men jag hoppas att du en dag kan skämmas över detta inlägg och dina övriga påståenden, för den dagen kommer skall du se lilla gumman.

VÄX UPP!

Helt jävla fuckade!

Jag gillar Blondinbella på en front; hon har självförtroende och det där målmedvetandet som är så förbannat nyttigt! Håller inte med henne i alla hennes åsikter, lååångt ifrån, men gillar hennes go, go girl-attityd. Önskar och hoppas att jag själv kan fixa samma inställning snart, för jag tror faktiskt att man mår mycket bättre som person av det.

Så, jag blir så jävla förbannad på de jävla nötterna som måste tracka ned på henne p.g.a. hennes självsäkerhet. Enligt mig är hon inte övrdrivet självsäker, hon är bara medveten om vad hon kan prestera och hur hon ser ut. Många svenskar är så förbannat avundsjuka! Jag var en av dem förut, men antar att det är en mognadsgrej att liksom kunna hantera hennes framgång. Vad är det som säger att jag inte kan åstadkomma samma sak, egentligen?

Det värsta är dock alla jävla puckon som sagt att Bella får skylla sig själv att hon blivit våldtagen. Folk som har sagt att det är rätt åt henne, liksom verkligen, verkligen trackar ned på henne med de mest vidriga kommentarer. Är det verkligen ingen som förstår att det var jävligt modigt gjort av henne, att gå ut med det offentligt?

Nej, det får fan vara skärpning nu. Jag skäms ju för i helvete över att vara svensk snart.

Socker